Jag är bara arg!
Vill att barnet ska gå på dagis, men låter honom själv bestämma och han vill inte gå dit.
Opedagogiskt till max.
Jag borde förstås bestämma att han ska gå dit och sen fullfölja planen, men jag orkar inte. Istället är vi alla kvar hemma och jag är arg och ovän och ingenting blir trevligt.
Allt är mitt fel, dumma mamma.
alla tycker att jag är dum, men mest jag.
Fan fan fan, varför är jag så blödig och varför är det modernt med fri uppfostran just i detta årtionde när jag fått barn?

Jag är lost.
Igår käkade jag tårta på jobbet.
Vilken svag karaktär jag har.
Det var inte så värst gott heller.
Ändå ville jag inte missa tillfället.
Nej nu börjar jag om från början, måste bara se om jag klarar det under lång tid.

Middag klockan 6

Idag är det hallelujaunderbart! För barnen sover och klockan är bara 8.
Jag är så diciplinerad när jag är själv med kidsen, liksom förutseende.
Medans de kollar på Bolibompa gör jag iordning nappflaskan så den ska vara klar precis när programmet är slut.
Då blir det inga minuters glapp emellan där någon kan få för sej att sätta igång nåt.
Nu breder en vuxen tystnad ut sej och lägger sej som en filt över mitt sinne.
Va farao ska jag göra nu? Jag får nästan lite ångest för att alla andra är på fest och sitter i gräset och pratar meningslöst prat som ingen kommer komma ihåg imorgon , jag vet ju att jag inte missar nåt!
Men ändå... man vill ju va där det händer.

Jag och min familj

Jag har hört om människor som blir utbrända av att vara hemma med sina barn.
Är det när man blir helt uppstressad av att bara göra frukost?
Jag kanske ligger i riskzonen.

Lidande

Världen brinner!
Det finns ingen rättvisa! Det är så mycket lidande med att vara människa.
Hur kan jag verka för att sprida ljus istället för mörker och ondska?
Idag läser jag om systematiska våldtäkter i krigsdrabbade länder, jag vill skrika
rakt ut! Varför skapar vi världen med så mycket ont?